Tjolahoppsansa! Då var jag här igen ;)
Kände iallafall att jag måste skriva nån rad om detta som för många är väldigt uttjatat, spondylos.
Fick ett tråkigt besked i går om att Atlas fått somnat in pga spondylos. Han skulle fylla 7 år snart vilket jag inte tycker är en hög ålder.
Har man hundar med denna sjukdom så får man ofta höra/läsa att de kan leva ett normalt liv ändå. Men för mig är det ofattbart. Hur kan man tycka att ett normalt liv för en hund är att inte ha hunden lös med andra hundar, undvika gå i trappor, stretcha och massera ofta, äta smärtstillande och muskelinflammations dämpande läkemedel vissa i perioder en del på en stående dos osv.... Ja visst alla blir inte lika drabbade och en del märks det inte på, men tyvär dem jag känner som har det gör de det.
Känslan man får är att man ser till dem som ínte visar tydliga eller inga symtom alls och därmed så är sjukdomen inte så farlig. För oss som är och varit med om detta vet vad en hund med spondylos innebär. Vi som mattar och hussar sliter och lägger ner mycket tid och jobb för våra kära ska få ha det så bra som möjligt, för vi vet vad som händer om vi inte gör det........
Men tyvär så hinner sjukdomen i kapp i bland och man står där helt maktlös, den här gången tog den Atlas snart 7 år.
Kramisar!
Vill även tillägga en sak att mina hundar går i trappor och får springa lös med andra hundar men man får känna av vilka dagar som det passar. Den dagen då allt detta inte går får man ta nästa fråga...
ja det är ju synd om nån tycker detta är uttjatat...jag önskar också att jag kunde rycka på axlarna åt denna sjukdom...men det kan jag inte, senast idag blev jag påmind om att inte allt står rätt till i Älsas rygg....en för tvär vändning gynnade i att hon skrek.....ja hon skriker när det gör ont. Så nu har jag nyss masserat och nu får hon ta det lugnt några dagar för säkerhets skull så jag ser att det inte "bryts" upp dessa bryggor....hon fyllde 6 år för c,a 3 månader sen och jag är sååå glad att hon är förövrigt pigg o glad....men vet att det kan vända på 1 sekund...in i bilen kunde hon inte ta sej om jag inte lyfte henne men det gillade hon inte för det gjorde mer ont i ryggen då, så Kenneth har gjort en liten avsats som vi lägger ner så hon kan först kliva på den innan hon kliver in i bilen, vi har en sån på jobbet och i torpet också där det blir mest att hon ska in o ur bilen. Vill ALDRIG ALDRIG mer se och höra detta förtvivlande skrik när dom har som mest ont:(
Känner såå med Therese med familj när dom misst sin älskade Atlas alldeles för tidigt!
Kram!!!!!!!!
Sjukdomen är väldigt förädisk för rätt som det är så "smäller det till" och blir värre. Atlas har ju liksom också varit pigg och glad men självklart har han blivit värre och det har smugit sig på, tills det hände nåt drastiskt. Även om jag varit medveten om vad som kan hända och vetat att när som helst så händer det nåt, så blir det ändå en chock när det inträffar. Varför just idag? och varför just nu?, jag ville ju så gärna ha honom hos mej bara ett liitet tag till... men så känner man ju när det än händer. Det finns ju ingen bra dag för att förlora nån sån kär :(
Kram på er
Nej! Man kan aldrig tjata nog mycket om en sjukdom, oavsett vilken sjukdom det är. Alla sjukdomar skall tas på allvar och vägas in i parningar anser jag. Uppfödare får inte bara tänka på pengar och stoppa huvudet i sanden. Det är alltid NÅGON som sen skall stå där med smärtorna och den har INTE bett om att få komma till livet. Vi är massor av förtvivlade mattar och hussar som älskar våra djur och gör allt för dem.
Jag önskar ett helt annorlunda synsätt av SKK, av rasklubbar, av utställningsdomare och av uppfödare men att ändra hela den karusellen lär väl bli svårt och ännu fler hundar kommer drabbas av tragiska sjukdomar och ännu fler mattar och hussar kommer gråta av förtvivlan...
Kram till Therese och kram till er andra med spondyloshundar! Det enda vi kan göra är att prata om det, informera om det och stötta varann.
